Världens nyhet. Farmor har reagerat positivt på behandlingen mot sin cancer och vem är gladare än mig? Givetvis hon själv men jag kommer tätt därefter. Fy så skönt det känns. Allting har verkligen varit så upp och ned, och med allt annat runtomkring blir det dessutom ännu värre. Varför ska exempelvis allting hända omkring Jul och denna rackarns högtid? Känns som om det aldrig är en vacker och fridfull jul. Antingen är någon sjuk, någon kan inte komma eller så skiter det sig på något annat sätt. Huvva. Det jag och min familj kan glädja oss i är att farmor är den absolut starkaste i vår familj, hon har sådan koll på sin kropp och psyke att det nästan är skrämmande. Det här klarar hon. Det gör hon. 

 

Min rackarns bil då? Ja, den gick ju givetvis inte igenom besiktningen. Varför ska någonting vara lätt? Som tur var så var det bara tre punkter jag gick bet på. Är så tacksam att jag har haft en extremt duktig bilmekaniker i mitt liv som, mot förmodan, ställer upp nu och hjälper mig med att fixa lille jettan Melker. Inte nog med att den inte gick igenom så beställde jag givetvis fel bildelar så hela processen har tagit längre tid än väntat. Håll tummarna att de rätta delarna faktiskt kommer den här veckan så allting går fort. Att träffa mekanikern däremot, det var det jobbigast med allt då det kommer till det här stycket. Att kallprata som om man aldrig känt varandra, inte le och absolut inte ha ögonkontakt för länge. Att kramas men släppa taget bara några sekunder senare trots att man egentligen både vill hålla kvar i människan för resten av dens liv men även vill granska människan från topp till tå, vända på klacken och gå. Fy vad det är svårt att säga hejdå till någon man älskat så pass att man inte kan förklara det med ord men samtidigt behålla sin stolthet och värdighet, tacka för den tid man fick och säga hejdå med hakan i topp. Fy. Fy. Fy.

 

Igår hände något roligt. Jag träffade min gamle vän Chris som även arbetar som tatuerare på Wildborn tattoo här i stan. Har inte umgåtts med grabben på hur länge som helst så att bara få träffa honom var enormt givande. Men sen då hörrni. Planen var att vi skulle träffas för att planera ihop en fortsättning på min arm, då jag dåtills (motsatsen mot hittills? kan vara ett påhittat ord) bara hade en viss del av överarmen och ingenting inplanerat för underarmen. Men då helt plötsligt så blev både jag och Chris så pass taggade på det vi planerade så det slutade med mig i stolen och han bakom tatueringsmaskinen. Nu är armen snart klar. Jag tror att man skulle kunna säga att två tredjedelar är klart. Det ska till lite mer uppe vid axeln ut mot skuldran samt mot bröstkorgen och på insidan armen. Men efter det är den helt klar. Och så taggad som jag är just nu känns det som om detta kommer att gå fort. Huvva. Men åter till det som faktiskt är på min arm. Förstår ni hur snyggt det blev? Förstår ni, på knappt ett dygn, hur mycket komplimanger jag fått? Det bara trillar in haha! Jag är så nöjd själv också. Chris fick frihanda en del och såklart gjorde han det snyggaste han gjort hittills. Fy fasiken vilken duktig grabb! Heja Chris!